Vi får ofta en frågor runt vad som räknas som signifikanta symtom.
Så här ser formuleringen ut i randomiseringsformuläret
Kvarstående kliniskt signifikanta bortfallssymtom tillräckliga för att motivera 6 månaders studiebehandling enligt patienten och den behandlade läkarens bedömning
Låt oss titta närmare på vad detta betyder.
Kvarstående. Vi tar alltså inte med TIA-patienter eller där symtomen har gått över vid randomiseringen.
I många fall kan det vara lätt. När patienter har pares, afasi, neglect eller synfältsbortfall. Det ger också poäng på NIH-skalan.
Men i andra fall kan patienten vara svårt drabbad. Exempel som inte säkert fångas av NIH-skalan:
- Gångsvårigheter efter en lillhjärnsinfarkt. Det är fullt möjligt att du kan ha en patient som inte kan gå självständigt och där du på NIH-skalan inte ger några poäng på ataxi. Denna patient kan du inkludera i EFFECTS.
- Om du upptäcker att patienten har kognitiva problem och är övertygad om att de har tillkommit efter den aktuella stroke. Då kan du inkludera patienten.
Klinisk signifikanta bortfallssymtom kan alltså vara gångsvårigheter och kognitiva problem. Det viktiga är att både patient och behandlande läkare bedömer att det det finns något att behandla.
Jag råga om patienten upplever att han eller hon har några besvär efter stroken. Följdfrågan är om patienten upplever att besvären är tillräckligt uttalade för att motivera 6 månaders studiebehandling. Detta är viktigt. Behandlingen pågår under ett halvår och det innebär en åtagande från patient.
Vi har gjort en enklare video-presentation runt detta inklusions-kriterium som han ses på denna länk.
